Banjo-Kazooie

Jag sätter på spelet. Banjo knackar på TV-rutan och musik präglad av enorm glädje sätts igång. Själv är jag redan i full gång med att dansa till musiken och njuta av tillfället Banjo och Company bjuder på. Och jag inser direkt att detta är ett spel som kommer präglas av spelglädje rakt igenom till 100%.

Inledning

Banjo ligger i sin säng och sover. Tooty, Banjos lillasyster, är på väg till Banjo för att ge sig ut på picknicken och äventyret hennes storebror hade lovat. Men då dyker häxan Gruntilda upp, som är ute efter Tooty, eftersom hon är vackrare än henne. Ett riktigt slagsmål tar vid och Kazooie som tidigare låg och sov i Banjos ryggsäck försöker väcka Banjo, men lyckas inte eftersom björnar sover som vi alla vet ganska tungt. Förskräckelsen är nu ett faktum. Tooty har blivit bortrövad för att få sin skönhet överförd till Gruntilda. En stund för sent vaknar Banjo och får reda på vad som skett medan han sov. Björnen Banjo och fågeln Kazooie har inte mycket till val mer än att ge sig iväg till Gruntildas lya för att hämta Tooty.

Äventyret tar vid och klockrena karaktärer träder fram

Väl utanför sin bostad får Banjo och Kazooie bekanta sig med mullvaden Bottles. Bottles säger att Banjo och Kazooie måste lära sig alla hans rörelser innan de kan ge sig in i Gruntildas lya. Dock är Kazooie otroligt kaxig och elak mot Bottles, och hon fortsätter även vara det i största allmänhet resten av spelet mot diverse karaktärer. Det är just denna attityd och klockrena personlighetsdesign som gör Kazooie till en sådan älskvärd och rolig karaktär. Även de flesta andra karaktärer har en personlighet som stämmer överens med deras uttalanden och handlingar. Banjo ger intrycket av en snäll, godtrogen och halvdum björn, medan Bottles är en osäker, hjälpsam och trevlig mullvad. Att som spelare får se Kazooies och Bottles konversationer emellan är väldigt underhållande som t.ex. när Kazooie kallar Bottles för bl.a. glasögonorm och Bottles säger på ett osäkert och icke övertygande sätt att han inte tar åt sig.

När man väl har fått känna lite på kontrollen och har lärt sig alla grundrörelser, kan man äntligen få komma in i Gruntildas lya. Jag vet inte riktigt var jag ska, men jag börjar bekanta mig med omgivningen. Efter ett tag finner jag en gyllene pusselbit och det dröjer inte länge innan jag hittar tavlan där den hör hemma. Jag placerar pusselbiten på dess plats och en dörr öppnar sig som sedan pryds av en skylt över med texten Mumbo's Mountain. Jag tvekar inte en sekund. Jag ger mig in i berget och jag förstår att detta är första banan.

Ett hiskeligt samlande

När man fått bekanta sig i kanske en minut med första banan, förstår man spelets koncept ganska snabbt. Det går ut på att samla noter, så att man kan låsa upp dörrar så man kan ta sig vidare i Gruntildas lya. Det går ut på att samla pusselbitar så att man kan låsa upp nya banor för att samla flera noter tills man nått spelets slut. Inte nog med det. Det finns också fem stycken jinjos på varje bana som man kan hitta för att få en pusselbit och det finns även två stycken honungsbehållare på varje bana som vid ett antal av sex stycken ger en extra ruta liv. Sedan finns det guldfjädrar, röda fjädrar, döskallar och blåa ägg som kan användas för diverse ändamål. Som du hör är det ett samlande utan dess like. Nu kanske du tror att samlandet är någonting negativt, men absolut inte. Snarare någonting positivt. Alla pusselbitar och honungsbehållare bidrar helt klart till spelets storlek. Och att ständigt hitta nya pusselbitar som man kämpat lite för är alltid lika kul.

Första banan är den perfekta starten för att introducera spelaren med spelet. Banan är liten, men innehåller mycket, vilket gör att koncentrationen av saker är stark. Detta bidrar givetvis till att spelaren ständigt hittar nya noter och pusselbitar, och gör så att nybörjaren aldrig behöver känna att han/hon sitter fast, utan kan istället ständigt smaska på spelets goda översta lager. Dock kan det kännas lite för mycket, men koncentrationen spädes ut allt eftersom banorna växer med spelets gång.

Bakåtvolter och flera sidor av samma låt

Smått perfektionistisk som jag är till en början, lämnar jag inte första banan förrän allt är samlat. Vid en ny tavla, vilket betyder att jag måste lämna ifrån mig några av mina älskade pusselbitar som alltid känns lika vemodigt, upptäcker jag musiken. Musiken som spelas i Gruntildas lya. Ett musikstycke som är briljant med sina bra grundtoner och växlingen som sker mellan olika teman av låten beroende på vilken plats jag befinner mig på är genialisk. Jag kan helt enkelt bara inte släppa hur snyggt det låter när jag plötsligt kommer in i öken- eller snöområden och musikens stil anpassar sig efter miljön. Jag finner mig själv gå runt nynnandes på låten i skolan inslängandes några "Mumbo's Mountain-ho" i mellan åt och jag kan inte sluta.

Efter jag låst upp andra banan upptäcker jag hur skön bakåtvolten är att göra. Den går i perfekt takt och man kan påverka den så att man åker i valfri riktning på ett sätt som får Super Mario 64-bakåtvolten att kännas frustrerande. Ja, för Super Mario 64 får man ändå se som detta spels konkurrent där man kan finna likheter. Båda har upplägget begränsad plats med ett antal underhållande banor. Om man ska jämföra kontrollen spelen i mellan, blir det jämnt. Visst kan Mario göra långhopp och väggsparkar, men Banjo och Kazooie har sin bakåtvolt och "rat-a-ta-tat"-attack. Dessutom är flygningen i Banjo Kazooie så mycket stabilare än i Super Mario 64. Dock inte snabbare och mer underhållande, men stabilare och bekvämare. Kameran spelen i mellan är likartad och jag har svårt att hitta några generella saker jag irriterar mig på angående kontrollen mer än några små petitesser på sina ställen som jag för övrigt knappt minns.

Levande byggnader och vackra polygoner

Banornas miljöer är varierande, så man behöver inte känna att man gör samma sak igen varje gång man samlar nya noter. Grafiken är trots sina år på nacken väldigt passande och jag har svårt att se hur den skulle kunna göras snyggare. Den charmerar faktiskt mer än vad den irriterar trots sin ålder. Sedan är det så typiskt Rare att göra toaletter med ögon, ventilationspipor som bits och elaka livbojar. Alla dessa fantasifulla kreationer gör att spelet får en slags sagolik och mysig charm över sig och gör att ingen miljö kan kännas tråkig.

Banorna är som sagt inte en annan lik med sina unika teman, egna karaktärer med problem och tillvägagångssätt. Eftersom att det finns en slags shaman vid namn Mumbo på de flesta banor som kan förvandla en till ett speciellt djur, bjuder nästan varje ny bana på nya sätt att lösa saker och ting på. Sedan är de olika djurformerna av Banjo riktigt gulliga, speciellt en särskild tänker jag på. Och att se hur andra djur av samma art undrar var han fått sin coola ryggsäck ifrån och sedan försöker tvinga den till sig ger en ett gott leende på läpparna.

På varje bana brukar det oftast finnas någon form av svårare fiende och de kan ibland, tro det eller ej, bjuda upp till utmaning. Lösningar för saker och ting är inte alltid så lätta som man kan tro. Jag själv har flera gånger fastnat vid ett problem som jag senare får ta mig för pannan över p.g.a. dess uppenbara lösning, när man väl tänker på den ja. Jag skulle vilja säga att både längden och svårighetsgraden är lagom för spelet. Slutbossen är tillräckligt svår för att man ska känna lättnad och glädje när man klarar den och en inte alltför ambitiös spelning för att ta sig igenom spelet tar ca 20 timmar. Dock tåls det ju att nämna att dö på en bana av de senare med 99 noter kan vara riktigt frustrerande, men det bidrar ju onekligen till spelets svårighetsgrad men en tradig sådan.

En odödlig glädje

Ända sedan jag började spela spelet, har jag förundrats över vad det är som gör att jag fortsätter spela spelet. Är det samvetets krav för Tooty? Nej knappst. Då känner jag nog mer empati för isbjörnsungarna. Och att Tooty blir ful och Gruntilda blir snygg är knappast något som jag som spelare bryr mig om. Nej, det som för mig fram genom spelet är ren och sann spelglädje. Banjo Kazooie bygger på den enkla formulan att det ska vara kul att spela, vilket det är också i stora mängder. Jag har faktiskt aldrig under äventyrets gång känt att spelet inte har varit underhållande, vilket gör detta till ett av tidernas bästa spel. Visst saknar Banjo Kazooie en fenomenal handling och en djupare berörande skönhet som kan göra spel till något mer än bara spel, men det är samtidigt någonting jag aldrig kommer kräva av spelet och dess genre. För så länge jag tycker det är roligt att spela och jag blir glad av det, är det det enda som betyder något. Och när jag väl vaknar upp ur min euforism, upptäcker jag att året är faktiskt 2007. Och att spelet gör sig lika bra idag som igår är därmed ett faktum.

Betyg: 10/10
Odödligt spel med enorm spelglädje, som fortfarande håller. Ett spel som på sina platser slår Super Mario 64. Ett spel med fantastisk karaktärsdesign som får en att le. Ett spel för alla åldrar som bör ägas och spelas av varje person. Ett spel synonymt med underhållning.

Simon Klein