The Legend of Zelda: Ocarina of Time

Legenden om Zelda var 12 år gammal och hade tagit steget ut till full 3D, men vad visste jag om det då? Allt jag visste var att alla Nintendo 64-ägare i skolan var helt uppslukade i något nytt spel som kallades Zelda. Usch. Nej, jag tänkte inte under några omständigheter tvinga mina föräldrar till att köpa spelet till mig! Vad kunde vara så bra med just det spelet? Men grupptryck kan påverka även den starke, och rädd för att inte bli utfryst av i princip alla mina kompisar så blev till slut ett begagnat exemplar av The Legend of Zelda: Ocarina of Time från TV-spelsbörsen mitt, och herregud vilken tur det var att den då 8:a-årige Lars Lagerqvist föll för trycket - för annars kanske han inte vore personen som han är idag.

Legenden om legenden

Inför ett nytt släpp i serien är fansen än idag helt lyriska, eller snarare närmast fanatiskta, men frågan är om de inte var som mest uppspelta i slutet av 1998. Ocarina of Time var närmast legendariskt innan det ens hade släppts och hade till på köpet en personlig livvakt under uppvisning av spelet - annars kunde något fan tappa förståndet totalt och försöka sno med sig kassetten hem för att bli den förste att ta del av äventyret, och det var befogat.

Bilderna, filmerna och speltidningarnas förtittar hypade nämligen upp det stackars spelet till en gigantisk nivå av förväntan, och när dagen så var inne svämmade de flesta någorlunda populära svenska butikerna över av folk, och höll nattöppet för att de mest inbitna nördarna skulle kunna få lägga vantarna på ett ex. och eventuellt bli den förste i Sverige att ta del av installation nummer fem i legenden. I min mening är all sådan stress överflödig, men jag kan väl förstå dem till viss del, såhär i efterhand.

Längst ut, men i händelsernas centrum

I utkanten av det lilla landet Hyrule ligger Kokiri-skogen, isolerad från världen och bekymmren som denna medföljer. De små invånarna lever ett lugnt och fritt liv tillsammans med sina skyddsféer bland de lummiga träden, och eldflugorna som flyger runt i den ständiga förmiddagen som råder. Ja, hela skogens befolkning är faktiskt inte mer än en dryg meter höga, verkar vara sisådär 10 år gamla, och åldras inte nämnvärt. Det gigantiska Dekuträdet vakar över skogen och allt verkar vara frid och fröjd också idag. För den större delen av Kokiri-folket, då. En speciell pojke, som dessutom är den ende i skogen som är félös, drömmer alltid mardrömmar om en stormig natt, ett slott, en vit häst med en prinsessa och en ung kvinna på, samt en ohygglig svart ryttare. Hans namn är Link, och det är dags för honom att rädda dagen ännu en gång i sitt livs äventyr. Handlingen tar sin början när fén Navi väcker den unge pojken ur hans mardrömmar, och berättar för honom att Dekuträdet har åkallat just honom idag - vilken ära. Men allt står inte rätt till: det gigantiska trädet lider av en dödlig förbannelse som en ond man från den fjärran öknen har kastat över honom. Link får testa sitt mod och sin styrka i försöket att häva förbannelsen, genom att stiga in i trädets innandöme och besegra ondskan som besitter det.

Ord kan inte beskriva hur det var att traska runt som Link i den levande Kokiri-skogen en första gång den där gången för så många år sedan. Med en perfekt utnyttjad 64-kontroll var jag själv hjälten, oavsett om jag satt i sadeln, dök i Hylia-sjöns glasklara vatten eller sköt med slangbellan på illasinnade fladdermöss. Jag kan komma ihåg att jag dock inte tyckte att Ocarina of Time var så otroligt spännande och uppslukande just då i början - vilket berodde på att det var så satans svårt att jag efter några timmar bara gav upp! Men då var det faktiskt tur att man hade vännerna som hade haft spelet i ägo ett tag längre än jag själv, och därmed kunde bidra med ovärderlig hjälp!

Snart hade jag hämtat svärdet ifrån den lilla labyrinten med de rullande stenarna och samlat ihop tillräckligt mycket med den hyrulianska valutan rupees för att kunna köpa mig en alldeles egen deku-sköld. Inom kort hade jag tagit stegen in i det döende Deku-trädets vidsträckta stam - och nu, nu, var jag helt såld på spelet och satt många timmar varje dag i ett par veckor tills sluttexterna rullade förbi på skärmen och jag hade upplevt en närmast religös upplevelse i Hyrule. Men där är vi inte än.

Storhet, hemlighet och enighet

Snart var jag ikapp mina kompisar och kunde självmant, utan hjälp, utforska hela den vidsträckta värld som en då okänd man, Shigeru Miyamoto, hade skapat åt mig. Jag kunde stoltsera med att vara den förste i vänskapskretsen som upptäckte Gerudo Valley och fick lyssna på en melodi som blev minst lika klassisk som alla andra låtar som Koji Kondo tonsatte spelet med. Men vissa saker var inte ett nöje att upptäcka, och jag kan erkänna att jag både en och två gånger var för rädd för att undersöka vissa platser närmare, som t.ex. kyrkogården i Kakariko Village och den helt psykotiskt läskiga brunnen i samma, lugna by...

Att någoting kunde kännas så stort och levande som Hyrules stora böljande fält, djupa, klarblåa sjöar och gudsförgätna öknar var en gåta - är en gåta - för fortfarande idag saknar Zelda V någon jämn motståndare i det här avseendet. I alla fall i mitt tycke, och det är det enda som räknas för mig personligen. Jag kanske tjatar för mycket om hur stort det var att spela Ocarina of Time som en liten pojke, men jag kan också hylla spelet i evighet för minnena som jag fick.

Det kanske allra största var när Link, efter att ha äventyrat genom tre tempel och erhållit tidens okarina, blev av ödet transporterad sju år framåt i tiden, där Hyrule regerades av onskans hand i ett tajt grepp. Kungligheternas ståtliga, vita slott hade förvandlats till Ganondorfs svarta motsvarighet, och slottsstaden var ödelagd med endast zombies som invånare. Nu började det riktiga äventyret; Links liv som liten pojke var bara en smärre introduktion till världen som nu öppnade sig, med resor mellan de två tidsperioderna och mängder med nya föremål, hemligheter och tempel att utforska. Det fanns nästan för mycket att göra, och hur sanslöst det än kan te sig så har jag fortfarande inte sett allt som OoT har att bjuda på. Efter ett tiotal omspelningar.

Därifrån till evigheten

Genom hela resan - från Kokiri-skogen till den slutgiltiga striden med domedagsbesten Ganon i ruinerna av dennes slott - hade jag inte en enda tråkig stund, utan var förtrollad av magin som Shiggy skapade i sitt mästerverk nummer ett; spelet som aldrig kommer att kunna bli överträffat oavsett hur spelvärlden förändras och utvecklas; spelet som gjorde att spelandet inte bara blev en hobby för mig, utan en livsstil.

Det kanske roligaste är att de allra flesta som tog del av Ocarina of Time under Nintendo 64-eran fortfarande idag tycker att spelet inte har förlorat någoting av sin charm och hyllar det lika mycket nu som då; ordet tidlöst har fått ett ansikte. Men kanske är det också nostalgin som förstärker spelet? Skulle jag ha spelat igenom OoT för första gången i år så skulle jag nog knappast fått en så underbar spelupplvelse som jag fick 1998. Men för att kontra den tanken kan ju en sak nämnas: grafiken är det enda i spelet som inte håller dagens standard. Trots begränsad kapacitet är utseendet än idag okej, och turligt nog riktigt rent för att vara till Nintendo-64, vilket gör att jag faktiskt kan lira än idag utan att få ögonen utbrända av ruttna polygoner, till skillnad från andra spel till konsolen.

Kapitel nummer fem i boken om Legenden om Zelda är just precis som en riktigt god bok: jag kan återvända till Ocarina of Time när jag vill, och fortfarande bli överväldigad av magin som Nintendo lyckades att skapa. Spelglädje. Nu väntar jag bara på en re-make, där det lilla som går att klaga på uppgraderas till dagens standard.

Signerat: Lars Lagerqvist